Jag kan inte sova. Klockan är snart fyra och jag kan inte sova. Eller skriva. Så mycket att tänka på... Hinner inte sova. Tänka, tänka och drömma och önska och hoppas. Jag tror du har rätt, människor är alla rädda för varandra. Låtsas veta vad de sysslar med samtidigt som de alla egentligen undrar vad de håller på med. Jag är den värsta sorten. Jag ler, jag pratar, jag skrattar. Jag säger det saker folk vill höra. Men jag förstår inte hur de gör. Jag fattar inte vad de vill. It makes no sense. Jag försöker uttrycka mig, har meningar och bilder klara i huvudet, allt är så lätt, så enkelt, vackert och fantastiskt. Men det går inte att återskapa som jag vill, det blir inte som jag tänker mig. Orden blir fel, färgerna blir konstiga, noterna passar inte. Jag är stum, uttrycklös. Så jag kan bara glida med på andras vilja... Jag blir galen av min tystnad. Ingen kan höra mig sjunga. Ingen ser vem jag är under min mask.
Jag pratade aldrig med dig. Du var mycket duktig på att inte synas. Jag sa aldrig hej. Sa inte hejdå. Eller adjö kanske. Jag var kanske rädd. Men jag minns att jag ville bli din vän. Jag ville veta vem du var, lyssna på det du ville säga. Jag brydde mig trots att du var en främling. För jag förstod dig, mådde som du gjorde.
Men jag sa aldrig hej. Jag frågade aldrig hur det stod till. Och nu ska Karlshamn snart ligga bakom mig, i min färd att hitta mina uttryck. Jag vet inte mina avsikter med att skriva detta. Kanske är det ett nytt misslyckat försök att uttrycka mig. Eller kanske är det ett försök att finna mening. Jag vet inte om du bryr dig. Ärligt så är det skitsamma. Det måste bli sagt. Jag vill att du ska veta.
Jag känner inte dig. Jag vet inte vad du vill, var du vill hamna eller göra. Men jag vet att du är en väldigt speciell människa. Du är inte som andra, en eldsjäl, och det är så fruktansvärt skönt att veta att man inte är ensam. Vi är olika, men samtidigt lika. Jag förstår inte livet. Men, någon gång i framtiden, om vi skulle stöta på varandra, så vill jag överkomma min rädsla och min sociala fobi och säga hej. Sitta på ett trevligt fik och samtala om livet. Vara vänner. Det blir bättre! Ge aldrig upp! Du är inte ensam.
Folk bryr sig, vare sig man känner dem eller ej. Livet kan överraska en.
Snälla, jag ber dig att sluta skada dig själv. Sluta kritisera dig själv. Se dig som jag ser dig; en vacker, unik och fantastisk människa. Lita på mig! Livet kan vara ett fantastiskt ställe. Uppskatta guldkornen. Ignorera skitet.
Jag försökte hitta någon låt som jag ville att du skulle lyssna på, men jag hittar ingen som passar. Så jag kan bara rekomendera dig att lyssna på Andrew Bird. Kolla på Eddie Izzard om du vill skratta. Drick te.
Ta hand om dig, Meyou!
Vi ses
- En vän
Ps. Det kanske låter skitskumt, klockan är trots allt snart fem nu och jag kan inte riktigt tänka klart, men jag hoppas du förstår vad jag försöker säga.
Jag kan inte sova. Klockan är snart fyra och jag kan inte sova. Eller skriva. Så mycket att tänka på... Hinner inte sova. Tänka, tänka och drömma och önska och hoppas. Jag tror du har rätt, människor är alla rädda för varandra. Låtsas veta vad de sysslar med samtidigt som de alla egentligen undrar vad de håller på med. Jag är den värsta sorten. Jag ler, jag pratar, jag skrattar. Jag säger det saker folk vill höra. Men jag förstår inte hur de gör. Jag fattar inte vad de vill. It makes no sense. Jag försöker uttrycka mig, har meningar och bilder klara i huvudet, allt är så lätt, så enkelt, vackert och fantastiskt. Men det går inte att återskapa som jag vill, det blir inte som jag tänker mig. Orden blir fel, färgerna blir konstiga, noterna passar inte. Jag är stum, uttrycklös. Så jag kan bara glida med på andras vilja... Jag blir galen av min tystnad. Ingen kan höra mig sjunga. Ingen ser vem jag är under min mask.
ReplyDeleteJag pratade aldrig med dig. Du var mycket duktig på att inte synas. Jag sa aldrig hej. Sa inte hejdå. Eller adjö kanske. Jag var kanske rädd. Men jag minns att jag ville bli din vän. Jag ville veta vem du var, lyssna på det du ville säga. Jag brydde mig trots att du var en främling. För jag förstod dig, mådde som du gjorde.
Men jag sa aldrig hej. Jag frågade aldrig hur det stod till. Och nu ska Karlshamn snart ligga bakom mig, i min färd att hitta mina uttryck. Jag vet inte mina avsikter med att skriva detta. Kanske är det ett nytt misslyckat försök att uttrycka mig. Eller kanske är det ett försök att finna mening. Jag vet inte om du bryr dig. Ärligt så är det skitsamma. Det måste bli sagt. Jag vill att du ska veta.
Jag känner inte dig. Jag vet inte vad du vill, var du vill hamna eller göra. Men jag vet att du är en väldigt speciell människa. Du är inte som andra, en eldsjäl, och det är så fruktansvärt skönt att veta att man inte är ensam. Vi är olika, men samtidigt lika. Jag förstår inte livet. Men, någon gång i framtiden, om vi skulle stöta på varandra, så vill jag överkomma min rädsla och min sociala fobi och säga hej. Sitta på ett trevligt fik och samtala om livet. Vara vänner. Det blir bättre! Ge aldrig upp! Du är inte ensam.
Folk bryr sig, vare sig man känner dem eller ej. Livet kan överraska en.
Snälla, jag ber dig att sluta skada dig själv. Sluta kritisera dig själv. Se dig som jag ser dig; en vacker, unik och fantastisk människa. Lita på mig! Livet kan vara ett fantastiskt ställe. Uppskatta guldkornen. Ignorera skitet.
Jag försökte hitta någon låt som jag ville att du skulle lyssna på, men jag hittar ingen som passar. Så jag kan bara rekomendera dig att lyssna på Andrew Bird. Kolla på Eddie Izzard om du vill skratta. Drick te.
Ta hand om dig, Meyou!
Vi ses
- En vän
Ps. Det kanske låter skitskumt, klockan är trots allt snart fem nu och jag kan inte riktigt tänka klart, men jag hoppas du förstår vad jag försöker säga.