talk about reindeer

I lie to myself all the time, but I never believe me  The Outsiders S.E Hinton

Jag plockar upp efter andra. Bokstavligt, på riktigt. Kvinnan som tappade sina handskar på bussen, pojken som glömde sin mössa på biblioteket. Och farbrorn som glömde sitt paraply på pendeltåget. Jag är så orolig att jag kommer att förlora något, tappat något viktigt.  Eller bara lämna kvar bevis på min existens. När jag åker tåg och buss, när jag är ute i samhället stannar jag upp, rotar i mina fickor och väska för att se att allt är där. Nycklar, böcker, cigaretter, telefon... Och nu har jag börjat hålla efter andra. Jag har en radar, jag ser när någon tappar något. I ögonvrån faller objekten. Dagligen händer det att jag "ursäkta, är det här dina handskar?" eller något liknande. Till en början vågade jag inte säga till. Att tilltala en främling, möta någons blick skrämde mig. Sedan kunde jag gräma mig över det i evigheter, det var ju mitt fel att han glömde sitt paraply!  Så jag fick överväga, vad var värst? Att bära en massa skuld eller att prata med någon. Det blev det första . Skulden blev bara större och starkare eftersom jag skapade en massa historier kring de bortglömda sakerna. Paraplyet hade han fått i julklapp från sin son som strax efteråt gick bort i ett knivsslagsmål. Och handskarna hade kvinnan letat efter på minst tio olika varuhus för att hitta de som passade henne, hon hade ju en stor knöl på ringfingret. Det har blivit ett sätt att tävla mot min sociala fobi. Tro inte att jag spontant tilltalar främlingarna med de tappade sakerna, tro inte att det är enkelt. Jag har en brottningsmatch med min ångest och viljan att sträcka mig efter mössan. Snart kanske jag hittar den där magiska barriären, den där vägen som leder mig till verkligheten.

Ska brygga kaffe nu och lyssna på Handsome Familys nya!