talk about reindeer

YOU ARE NOT ALONE IN THIS

Första besöket hos psykologen berättade jag för henne att jag förmodligen led av socialfobi. Detta var inget jag själv påstått, utan tidigare psykologer har fastställt diagnosen.  Jag brukar alltid vara taggig mot diagnoser, eftersom det många gånger handlar om att bli placerad i fack, generaliserad med följd  att ofta riskera bli ett textbokexempel. Dessutom så kanske alla går runt och är rädda för varandra, bara att andra (utom dem som jag) kan hantera det. Men det senaste halvåret har jag förstått att så är inte fallet, jag lider nog av socialfobi och det är jag som lärt mig leva med det. Som psykologen antydde vid första besöket, "har du verkligen socialfobi om du klarar av att studera?". Men visst ja för i helvete, det tog mig aslång tid att hitta knepen, kryphålen, att försöka vara osynlig och omärkbär. Varför satt jag inte som ett ljus på föreläsningar för sex år sedan? Varför jobbade jag inte för sex år sedan?  Och just ja, igår frågade psykologen om mina "...kompisar, vet de om att du mår så här?". Jag tror det här var första gången under samtalet som jag mötte hennes blick. "Vilka kompisar?" replikerade jag. Jag hade ju berättat för henne att jag hade socialfobi för fan! Hon förtydligade hon tyckte begreppet kompisar innefattar, t.ex. att prata med dem i skolan efter föreläsningarna. Men jag skakade på huvudet, "pratar bara med min familj och mina marsvin" förtydligade jag. 

Jag orkar inte avsluta inlägget. Kanske gör det sen.

Vad jag anser att begreppet kompisar betyder, så är det musik och marsvin. PIP PIP NI ÄR ALLTID DÄR och framförallt NI DÖMMER MIG ICKE.